C a r p e D i e m - F å n g a D a g e n

13:e sägs vara dagen som för med sig otur, men min
verkliga otursdag är den 14:e. Den har redan försämrat
min dag och den kan inte bli värre än vad den redan har
åstadkommit .. Efter tolv slaget inatt så vaknade jag av att
jag fick frossa och hackade tänder, bara det gjorde att jag blev
påmind om vad som skulle vänta mig nästa dag. Som tur är så mår
jag inte allt för illa nu, men det är som ett stort skämt, den 14:e, min otursdag.
Jag sitter fortfarande med min morgonrocken
och med håret uppsatt i en stor knut där bak. Jag har varken
tagit tag i städningen eller försökt planera något för dagen. 
Man sitter här som en väldigt borta brud som varken kan tänka
eller göra något vettigt för tillfälligt. Jag vill göra allt men ändå ingenting.
Jag skulle kunna ta tag i städningen och känna att jag har gjort något idag,
 för så här långt har jag inte gjort något alls .. Jag behöver verkligen inte
såna här dagar. Dom påverkar mig väldigt mycket och det stör mig att inte
få något gjort. Jag tror att jag kan sitta här i evigheter och stressa upp mig på
det som inte bli gjort och ändå ha make att sitta kvar. Ändå kan jag få mig ett
gott skratt, för jag vet hur lat jag kan bli ibland. haha ! men samtidigt så kan man
inte låta saker och ting påverka än allt för mycket, det kan ju faktiskt gå överstyr.
Det gäller att finna balansen, att kunna ta åt sig och låta en påverkas, men ändå inte
så mycket att man inte kan förbättra det som känns jobbigt och hopplöst. För så länge
man försöker och att man innerst inne vet att man kan klara av det, då är man en
bra bit på vägen till att göra framsteg.
Dom senaste dagarna har många minnen kommit upp och många känslor har berört mig.
Det är en till sak som inte ska påverka en för djupt i vissa situationer. Ibland är man inte redo
för att gå tillbaka till saker som hör med det förflutna att göra. Men minnen är också något
väldigt vitkigt att ha. Minnen får mig ibland att ge bekräftelse om vem jag är och vilka jag har.
En sak jag inte kan hanskas med på rätt sätt när minnen dyker upp, det är min pappa. Vi bor endast
3 mil från varandra, ändå känns det som flera 100 mils avlstånd ibland. En del av mig vet
vart vi har varandra, i hjärtat. Medans den andra delen känner en sån stor saknad efter honom att
jag vill kasta mig i hans famn och få känna mig liten igen. Pappas lilla flicka. Jag vet inte vad som
gör att vi inte alltid har den bästa dotter-far relation, men den gör vädligt ont !
Nu börjar jag få väldigt mycket skrivkramp i händerna, till och med att skriva en sån här dag gör det
till det sämre.

Men den 13:e som skulle vara den egentliga orsaken till alla intriger,
skapade bara en fin kväll med beställd pizza och skräckfilm hos joel och frida !
fniss. Nu ska jag gå och fixa till mig lite, troligtvis så tänker jag sjunga imorgon
trots detta.